Det händer ibland att jag tänker på dej tänker på allt som vi gjorde och allt som vi kunnat gjort. men det är borta nu, du är borta nu. jag vet att du har gått vidare men det känns nt rätt varken mot mej själv eller dej om jag skulle göra det. för du vet det själv jag lovade dej att aldrig nånsin släppa taget om dej oavsätt vad och jag står för det än. trotts att vi nt längre har kontakt och trotts att jag borde ha förträngt allt detta vid det här lagret så går det bara nt det finns nt i min värld att ens försöka. du var så mycket mer än allt jag jämt har velat ha. jag var lycklig med dej vid min sida, det var då jag kunde skratta som mest det var dom stunderna med dej som jag log som aldrig förr. men oavsätt vad jag skriver eller säger så vet jag att du aldrig kommer tillbaka. det spelar ingen roll längre. men att leva utan dej är fan det svåraste jag någonsin försökt att göra. det är nt bra nu och det kommer aldrig att bli det heller jag lovar. du var min ängel, du var min bästavän. och att se mej själv i spegeln är som att titta på ingenting. för det är så det är, jag är ingenting. ingenting utan dej. jag är rädd. rädd för mej själv. jag är förstörd utanpå och inuti och nt fan blir det bättre av att ingen förstår. du, du var den endå som någonsin förstått sej på mej ingen annan har lyckats som du har. och även om du är borta nu så finns du alltid inom mej och i mina tankar. jag skiter fullständigt i att folk vill komma nära och lära känna mej för det finns ingen ingen annan som kommer få ta din plats ifrån dej den är bara din. paniken kryper fram och jag tappar förståndet vet nt längre hur jag ska klara mej. ''hoppar du, hoppar jag'' var det bara tomma ord? var det bara något som aldrig betydde för dej? jag vet nt ärligt talat. har tappat steg på vägen och kommer därför aldrig att nå fram. men inget annat skulle betyda mer för mej än att få dej tillbaka, jag är vilsen utan dej. även om du tror jag glömt dej och att jag aldrig mer vill se dej så är det bara attityd. det finns inget jag vill hellre. men att se dej igen tror nt att jag skulle klara det att se dej i ögonen igen skulle vara ett misstag. för jag vet innerst inne att hälften var mitt fel men du sårade mej. och det var du som valde att bryta kontakten nt jag. men även om jag förstår dej att du gjorde det och även om det aldrig kommer bli detsamma igen så hatar jag mej själv för att jag gav upp så jävla lätt. jag lät dej försvinna jag menar jag kämpade nt ens. jag lät dej helt enkelt bara dö för mej. och tro mej jag ångrar det oavsätt vad jag säger till dej. du var en del utav mej ja du var min andra halva och det är helt jävla omöjligt att ens försöka förklara dej och det vi en gång hade med ord för det räcker nt till. du var allt och så jävla mycket mer! du kommer alltid va min andra halva, förlåt mej.<3