vet inte om jag ska skratta eller gråta nu. allting är upp&ner världen suger men samtidigt är jag lycklig. jag hade nästan glömt dej och det som hände den kvällen så varför gjorde du sådär? du fick mej att vilja både skratta och gråta på samma gång nyss. men vi kanske trots allt inte borde ha med varrandras liv att göra. dom första dagarna och hela den första veckan så tänkte jag bara på dej och på oss för jag visste inte bättre. jag började glömma pga att jag visste att jag aldrig skulle få se eller höra av dej mer.
sen blev det första jag såg när jag vaknade imorse att just du hade valt att göra en förändring. men varför? jag fattade inte då, jag gör det inte nu och kommer förmodligen aldrig att göra det heller.
men allt var bara fejk. du fick mej nästan tro att du brydde dej att du på bara tre veckor hade förändrats till någonting bättre. men det enda du gjorde var att du fick mej minnas för mycket och sen blev det som vanligt igen. men för bara några minuter sen fick jag ett samtal som återställde ett litet hopp inom mej. kanske är det bara meningslöst men jag vill tro på det. jag vill verkligen.
om jag bara kunde förändra vad jag först tänkte om dej när vi träffades första gången. min första tanke var nog inte den bästa. inte sanningen heller för den delen. för när vi sen blev ensamma och lärde känna varrandra bättre så såg jag någonting i dej som inte vem som helst har.
men idag spelar det ingen roll längre för du är inte den jag trodde. långt ifrån och det sårar mej.
kommer aldrig att förstå endå..