Lyssna, Jag får ont i magen och i varenda jävla kroppsdel varje gång jag ser att du är online på dataskärmen eller ditt namn på mobil displayen. Varför känns det i hjärtat för? Satte du verkligen sånna djupa spår redan på en gång? Allt vände sig ut och in hela jag blev illamående och gråtfärdig när du gav mig dom enkla orden. Jag skulle inte ha frågat för på endast några minuter var det leendet du gett mig några timmar tidigare den dagen bara borta. Gone. Det hjälpte inte att jag försökte somna och glömma allt för en stund för min värld hade rasat samman och den enda som borde ha varit här då var du. Varför var du inte här? Du kunde fått mig upp på benen igen genom att börja ge mig en chans att bevisa hur fin du är i mina ögon. Varför ska du få vara den som mår bra och jag den idioten som blir över? Men jag måste hålla huvudet högt och vara starkare än någonsin förut så kan du bara sluta låtsas att allting är bra som innan? Jag menar, tala för dig själv vafan. Det går inte så jävla bra för mig, har inte längre och kommer nog aldrig att få kärlek i överskott nåt mer. Folk kan kalla det löljligt men när dom inte vet hur omöjlig själva grejen att få dig är så kan dom likabra vara tysta. Inte snacka så helvetes mycket och ge mig sånna ord som ''det kommer blir bra, du kommer klara det här''. För nej riktigt så enkelt kanske det inte råka vara och det jobbiaste är att jag vet att oavsätt mina ord jag väljer att ge dig så förändrar det ingenting alls. Pumpar låtar som påminner om dig och det lilla jag vet och visst, det händer väll att det föll någon tår men det är ingenting som är viktigt tydligen. Så rädd som jag är nu att förlora dig förevigt har jag aldrig vart när det gäller dig för vi hade inte kommit såhär långt förut och då var det ingen risk men nu finns den risken att du tar bort mig överallt och bara glömmer och faan jag hatar det! Jag känner mig så liten just nu som om du är stolt över att du kunde stå upp för dig själv? Det kanske du är men, skeppen skönk och en del gick på grund så det finns inget kvar utav våra få sekunder då jag faktiskt trodde på nåt. Det är bara så hemskt att det faktum att du inte hört av dig på flera dagar bedövar resten av såren. Det är typ som ''lämnar du mig nu, så lämnar jag allt'' men endå inte för jag har så himla mycket annat att tänka på så jag har knappast ens tid med att lägga energi på något som jag vet inte leder nånstans, du sa det själv. Så jag ger upp nu. Vill bara säga, sköt om dig nu, hoppas vi ses nåt mer.