känslan finns kvar och den försvinner inte för att du gör det. inte helt. seriöst, du är låångt borta nu, alldeless för långt. ingenting känns så rätt som att vara med dej. men från och med idag och ett tag framöver kommer jag att få vara utan dej plus alla dessa dagar som redan har gått. du frågade mej en gång varför jag skrattade så mycket sanningen är den att det är du som får mej att le det är du som får mej att skratta. varje sekund, minut, dag, vecka, månad utan dej känns som en evighet jag svär finns ingen annan jag hellre spenderar tid med. du har mitt hjärta i din hand och du gör vad du vill med det spelar ärligt ingen roll längre. inget spelar någon roll. för bara du är lycklig är jag glad men trotts det så faller hela min insida ihop och mitt hjärta slutar slå när jag ser dej med någon annan. det liksom hugger till i mej som om det vore fel. men det är det logiskt sätt inte, för du är inte min, du är inte nåns. och sorgligt nog är jag inte din. hatar det faktum att jag skrattar när jag som mest vill gråta. min lycka när jag ser dej är obeskrivlig. och det värsta utav allt är att jag har svårt att hålla emot det dära leendet på mina läppar som bara du kan skapa. du är han, han som jag tänker på dag som natt. måste hitta mej själv igen och bygga upp det jag en gång var som du fick att rasa. måste lära mej att känslor för dej är fel. jag hatar dom orden ''jag älskar dej'' dom endast skär in i hjärtat och bara finns där och förstör helt enkelt. det värsta som finns i min värld måste vara att bli sårad av dej, ja jag tror fan det. jag vet det så väl jag är ingenting för dej du har ingenting att hämta här hos mej men jag har liksom fastnat för dej på heltid, fallit över kanten. jag typ hugger i sten och kommer ingen vart tiden försvinner och jag står kvar utan att jag fått ett enda ord sagt. hatar att falla fel precis som jag gjort nu det här är obesvarad förbjuden kärlek. det här är känsler utan gränser.